Historien om pappersbruket enligt Carl-Fredrik Corin

Av Axel Oxenstiernas hand finns bevarade några punktvis nedkastade minnesanteckningar om de näringsgrenar, som för var och en av rikets viktigaste städer, bland dem Arboga, kunde betecknas som särskilt betydelsefulla för deras utveckling. Anteckningarna anses ha tillkommit omkring 1620 eller 1625, en tid, då stadsväsendet var föremål för de styrandes intensiva uppmärksamhet.

För Arbogas del satte rikskanslern ”faktoriet” i främsta rummet och mycket sannolikt är att, då han antecknade ”faktoriet” som en för Arboga framtid särskilt lovande näring, inte stod främmande för tanken att tillgodogöra sig stadens betygade goda förutsättningar som industriort genom att dit förlägga ytterligare manufakturer.
I varje fall, just på 1620-talet, lät kronan i staden anłägga verkstäder för klädesberedning, ett vantmakeri. Men lönsamheten blev inte den man tänkt sig, och efter ett par decennier måste verksamheten nedläggas. Därefter blev Jäders smedsämbete under en lång tid åter den enda befolkningsgrupp, som kunde berättiga Arboga till benämningen manufakturstad.
Det skulle dröja till 1670-talets början, innan vid järnsmidets sida åter uppstod tillverkningar av ett slag, som höjde sig över det enklare hantverkets nivå och därigenom kunde betecknas som manufaktur. Vid den tiden började vattenkraften i ån att utnyttjas för pappersfabrikation.
Det pappersbruk, som anlades invid Arboga, närmare bestämt på den östigaste udden av Jäders holme, vid den s. k. Garpströmmen, tillkom i den svenska pappersindustrins begynnelseskede.
Visserligen kan denna industrigren i vårt land räkna sina anor från 1500-talet, men den tidens tillverkningar var knappast mera än en sporadiskt bedriven försöksverksamhet och blev utan betydelse. En helt annan fart blev det på 1600-talet, och århundradet är en genombrottstid för pappersproduktionen, men de anläggningar, som då flerstädes uppstod, var fortfarande blygsamma. Pappersbruken på den tiden, långt före den uppfunna metoden att bereda papper av trämassa, var beroende av den ofta vanskliga tillgången på linnelump, och ett hinder utgjorde vidare bristen på kapital. I viss mån uppvägdes dock dessa olägenheter genom att det var gott om den vattenkraft, som behövdes för stampverken.

Tanken på en papperstillverkning vid Arboga växte fram ur ett förslag, som av en köpman i Amsterdam, Johan van Vleek framlades inför den svenske kommissarien i den holländska staden Haag. Holland var på den tiden föregångslandet inom pappershandel och pappersfabrikation liksom i så mycket annat.
Den holländske köpmannen välvde stora planer. Till Sverige önskade han komma för att där inrätta ett pappersbruk. Arbetsfolk i tillräckligt antal ämnade han medföra. Det var hans avsikt att tillverka papper av alla upptänkliga slag, ja, det finaste postpapper, som kunde åstadkommas, allt i en kvantitet, som skulle kunna tillfredsställa marknaden inte bara i Sverige utan överallt i länderna runt Östersjön. Han tänkte sig, att hans papper skulle finna avsättning ända borta i Ryssland.
1600-talets industriella projektmakare brukade vara mästare i konsten att förespegla myndigheterna en lysande framtid för sina tillverkningar, de tog gärna till stora ord, och van Vleek bildade således intet undantag. Liksom andra av sin kategori krävde han en rad privilegier, såsom tillgång till en plats att inrätta ett packhus och eljest nödvändiga utrymmen på, oktroj för sig och sina efterkommande (not. Oktroj är ett av en statsmakt meddelat berättigande att utöva viss ekonomisk verksamhet, som dessförutan icke skulle ha varit tillåten), tullfrihet såväl vid införseln av gamła klutar, lin och färggummi m.m. som vid exporten av sina produkter, samt frihet för sig och sitt folk från inkvarteringar och andra pålagor. Kommerskollegium tillstyrkte hans anhållan i ett utlåtande den 16 december 1670. Karl XI:s förmyndarregering dröjde heller inte ett ögonblick att utfärda det av van Vłeek önskade privilegium, som förordats av kommerskollegium. Som lämplig plats för tillverkningarna utpekades, i enlighet med vad kommerskollegiet föreslagit, antingen Norrköping eller Arboga.
Undersökningar om tjänligaste platsen för pappersfabrikationen övertygade den holländske köpmannen om att Arboga erbjöd de bästa förutsättningarna. För sin del kunde han inte finna någon bättre fabrikationsort än, för att citera kommerskollegium, ”Garpströmmen, på andra sidan Arboga, 3 musketskott ifrån Jäder”.
Han kom till uppfattningen, att där fanns goda möjligheter inte blott för pappersbruksdrift utan också för andra tillverkningar, som han hade i sinnet att få i gång. Inom området låg visserligen tre kniphamrar, om vilka uppgivits, att de tillhörde Kungl. Maj:t och kronan, men de betecknades såsom förfallna och har tydligen på denna grund inte bedömts som något större hinder för planernas realiserande. Verkligheten skulle dock visa sig annorlunda. Kommerskollegium ansåg för övrigt, att hamrarna kunde flyttas närmare Jäder och tillstyrkte pappersbrukets förläggande till Garpströmmen. Genom ett kungligt brev den 15 april 1671 tillerkändes van Vleek rätten att driva sina tillverkningar på platsen för de tre kniphamrarna. Denna var onekligen väl vald. Såsom konstaterbara faktorer, vilka bestämde de äldre pappersbrukens läge, har en forskare, D. Hannerberg, angivit ”tillgång på råvara, energi, kapital, ett lämpligt handelsläge, den allmänna näringsgeografiska situationen och den näringshistoriska traditionen”. I stort sett uppfyllde arbogaregionen dessa villkor. De sammanföll ungefärligen med de förut antydda betingelser, vilka varit utslagsgivande för vapenfaktoriets lokalisering. För övrigt må erinras om att järnhanteringen i de bergslager, som låg inom räckhåll för arbogahandeln, under 1600-talets lopp tagit ett oerhört uppsving. Framväxten av en rik brukskultur i dessa bygder bör beaktas som ett betydelsefullt inslag i en näringsgeografisk situation, som var ägnad att skapa efterfrågan på papper.

Verkställigheten av de planer, som fått ett så gott mottagande i Stockholm, skulle emellertid bereda Johan van Vleek stora svårigheter. Motstånd restes från ett oväntat håll. Det visade sig, att den kungliga resolutionen om markupplåtelse för pappersbruket vilade på högst oklara föreställningar om äganderättsförhållandena vid Garpströmmen och fattats utan hänsynstagande till vitala privata intressen.
Smeder vid Jäder fann sig förfördelade. De var inte sinnade att uppge vad de betraktade som sina oförytterliga rättigheter. Oförfärat satte de sig upp mot holländskt kapital och statlig byråkrati. Förloppet av den strid, som härav följde, vittnar om att smedsämbetet vid Jäder intog en stark position i samhället och är därför och även från andra synpunkter av intresse.
Den, som närmast fick ta stötarna, var Johan van Vleeks befullmäktigade ombud i Sverige, hans landsman Johan Rolofsson. Denne omtalas senare som hans kompanjon. Själv torde van Vleek aldrig ha satt sin fot i landet, och han skulle också, som vi skall se, snart helt försvinna från arenan. Det kungliga beslutet om den holländske köpmannens tillträde till det för pappersbruket utvalda området utgick från att strömmen och marken tillhörde kronan. Emellertid komplicerades läget av att ett par av kniphamrarna vid Garpströmmen var i privat ägo. Den ena, som byggts ett tiotal år tillbaka, innehades av smeden Per Tomesson och hans son Tomas Persson och den andra av smeden Olof Bengtsson. Det kungliga brevet hade talat om tre öde kniphamrar, men i själva verket fanns blott två, om vilkas karaktär av öde ingen tvekan kunde råda – de kom inte heller att orsaka någon tvist – och dessutom de båda ovannämnda. Av dessa befann sig Olof Bengtssons i ett förfallet skick och ansågs därför av Johan Rolofsson vara inbegripen i de tre hamrar, som enligt kungabrevet stod öde och följaktligen kunde röjas undan. Per Tomessons och hans sons hammare ville han åt, då den genom sitt läge skulle bli till hinder för hans anläggningar. Mellan honom och smederna skar det sig redan vid de inledande förhandlingarna om hamrarnas överlåtelse. På inga villkor ville smederna avstå från sina anläggningar, och Johan Rolofsson såg sig nödsakad att begära exekutionsmyndighetens hjälp. Landshövdingen i Västerås, Ernest Johan Creutz ställde sig tillmötesgående, och i början av juni 1671 anlände till Jäder en skrivelse i saken från befallningsmannen på Kungsör Petter Wreman. Samtidigt iakttog myndigheterna, hur Olof Bengtsson med exekutionshotet svävande över sitt huvud fick bråttom att sätta sin hammare i åtminstone någorlunda stånd. Natt och dag arbetade han, utan att ens respektera vilodagens helgd. Syftet ansågs genomskinligt; det gällde för honom att låta hammaren framträda i ett sådant skick, att den under inga förhållanden kunde utpekas som förfallen. För övrigt menade smederna, att Johan Rolofsson fått en oriktig föreställning om hamrarna vid Garpströmmen på grund av vilseledande uppgifter av faktorn på Jäder Peter Schaeij, en hårdför arbetsgivare och tydligen allt annat än älskad av sitt folk.

De omständigheter, som fördröjde pappersmakeriets inrättande väckte missnöje i kommerskollegium. Den 19 augusti 1671 upplästes på Arboga rådstuga en skrivelse från kollegiet med anmaning till magistraten att lämna Johan Rolofsson allt det stöd, som stod i dess ämbetes makt. Själv framträdde denne några veckor senare inför samma forum, varvid han företedde det kungliga privilegiet, kommerskollegiets brev och andra handlingar i saken. Även de motsträviga smederna hade kallats inför rätten. Johan Rolofsson erbjöd dem skälig ersättning, om de frånträdde hamrarna, varmed smederna förklarade sig nöjda. Till förlikningsmän utsågs medlemmar av smedsämbetet, rådmännen Petter von Gent och Zacharias Frumerie samt inspektoren Barthold Meijer.
Dessa bevittnade ett den 12 september undertecknat kontrakt. Enligt detta avstod smederna från sina anläggningar och förklarade sig nöjda med att av Johan Rolofsson i gengäld ha utfått 1.000 daler jämte 100 daler såsom ”äreskänk” till deras hustrur. Och denna summa hade Johan Rolofsson, såsom han lät införa i kontraktet, beviljat ehuru han inte hade någon som helst nytta av hamrarna i och för sig.
Därmed var dock striden ingalunda avblåst. Smederna greps av ånger och ruelse för att de låtit förmå sig till uppgörelse, och de menade, att de utsatts för rättsstridigt tvång. De hade känsla av att de med familjer och arbetsfolk, i alt 24 personer, skulle bringas till ruinens brant. Väl medgav Tomas Persson, att han fått mycket pengar, men summan skulle ju snart vara förbrukad, och vad skulle de sedan leva av? I sitt betryck beträdde han, hans fader och Olof Bengtsson samma väg, som så många män av folket såväl före som efter dem: de gick till kungs. De tre smederna reste själva till Stockholm, där de inlämnade en klagoskrift till förmyndarregeringen. De frammanade bilden av förfäder, som långt tillbaka byggt de omtvistade smedjorna från grunden, och de påtalade det tillvägagångssätt, som nödgat dem att avstå från sin egendom och brutit sekelgamla äganderättsliga traditioner. Smederna anhöll om att antingen återfå vad de gått förlustiga eller att tilldelas platser vid strömmen för nya smedjor. De talade inte för döva öron. I det kungliga kansliet uppsattes ett brev till landshövding Creutz, vilket daterades den 14 november 1671 och underskrevs av riksänkedrottning Hedvig Eleonora och andra regeringens ledamöter. Kungl. Maj:t ville inte tillåta, hette det där, att ”desse fattige smeder” tillfogades någon oförrätt. Landshövdingen skulle därför företa en undersökning i saken. Så vitt möjligt utan skada för pappersbruket skulle han låta de klagande behålla sin egendom eller, om detta vore ogörligt, se till att de erhöll obebyggd mark i vederlag, dock utan förfâng för kronan. Brevet överlämnades till smederna, för att dessa själva skulle vidarebefordra det till landshövdingen. Det bör ha varit en triumferande trio, som i Västerås eller var Creutz då kan ha uppehållit sig lät aktstycket komma sin adressat till handa. Det kungliga brevet framkallade livlig aktivitet i1 Arboga och vid Garpströmmen på förvintern 1672. Den 2 februari besiktigade landshövdingen jämte befallningsmannen Peter Wreman och borgmästarna Lars Esajaeson och hans Barckhusen de omstridda platserna vid strömmen. I närvaro av samma personer och några rådmän på rådstugan dagen därpå redogjorde såväl pappersbrukets representant som de tre smederna för sin syn på vad som förevarit och vad som skilde dem åt. Till förhöret inkallades även faktorn Petter Schaeij och smedsämbetets ålderman Henrik Hansson. Denne, en ålderstigen man, stod visserligen på sina smeders bästa, men han svävade något på målet, tydligen av rädsla för faktorn. Motsättningarna mellan parterna framträdde i bjärt belysning. Johan Rolofsson menade, att han för smedernas skull inte kände sig säker till sitt liv, och begärde därför, att han jämte sitt folk och sina tillhörigheter skulle få komma i åtnjutande av kungligt beskydd. En hårdknäckt nöt blev frågan om vederlag åt smederna. Dessa visade sig intresserade av att komma i besittning av en kronosmedja ”vid Jäders holma” och dessutom ett område norr om faktorsgården, där en kronosåg var belägen. Men när den saken kom på tal, tog det eld i Petter Schaeij. Ivrigt hävdade han, att vad smederna fikade efter inte var kronans utan hans egendom, och till stöd för sin mening gick han utförligt in på de äganderättsliga förhållandena vid Jäder. Faktorn hade, påstod han, anvisat smederna andra områden, men de hade inte velat acceptera.
Förlikningsdomstolen beträdde kompromissens väg. Johan Rolofsson skulle till de 1.100 dlr kmt han redan utgivit till smederna lägga ytterligare 600 daler. Smederna skulle, såsom det redan stod i kontraktet mellan dem och honom, få behålla sina gårdar och smedjornas inredning. Vidare skulle magistraten besiktiga de av Petter Schaelij föreslagna lägenheterna och undersöka, om inte dessa kunde komma smederna till pass. Slutligen togs Johan Rolofsson samt hans arbetsfolk och egendom i Kungl Maj:ts ”skydd och fred” Den, som häremot bröt, skulle straffas. Ett par veckor därefter mottog magistraten en allvarlig skrapa av landshövdingen för att den givit smederna anledning till klagomål över att de ännu ej delgivits utslaget. Samtidigt framhöll Creutz vikten av att Johan Rolofsson tillhölls att utan dröjsmål fullgöra honom ålagda förpliktelser. Detta var ett tämligen oförbehållsamt erkännande från landshövdingens sida, att det nu framför allt gällde att göra smederna till lags. Såsom strax skall framgå låg hans uttalanden helt i linje med hans hållning i det läge, som inträtt, genom att konflikten bilagts.
Utslaget avkunnades i en mycket kärv atmosfär. Smederna hade nämligen gjort klart, att de under inga omständigheter ville bringa saken till förlikning, och övertalningsförsök hade till en början tjänat till intet. Som förberedelse till domslutets verkställande besiktigade magistraten sådana platser, som lämpligen kunde ifrågakomma som vederlag åt smederna. Intresset inriktades på hammarsmedjor, som stod mer eller mindre övergivna av sina ägare. Det konstaterades bl. a, att en smedja, som ägdes av bröderna Henrik och Per Eskilsson och deras syster, inte var i bruk. Per Tomesson och hans son blev också angelägna om att förvärva den. Utan svårighet lyckades de köpa Henrik Eskissons och systerns andel – priset var 130 dlr kmt och 10 lass kol – men brodern blev det inte lätt att komma till tals med. Särskilt hårt skar det sig mellan denne och Tomas Persson. Överhetens hållning till denna konflikt är värd att observeras. I landshövding Creutz’ närvaro var saken före vid årets högtidligaste sammankomst på rådstugan, den s. k. valborgsmässorådstugan, den 13 maj 1672. Anmärkningsvärt häftigt tog länets hövding, för övrigt känd som en hetlevrad natur, Per Tomessons och Tomas Perssons parti. Av hans ord kunde utläsas hans iver för att Per Tomesson skulle komma i besittning av Per Eskilssons andel. Han fäste stor vikt vid att arbetet i smedjan snarast återupptogs till Kungl. Maj:ts tjänst. Om någon, framhöll han vidare, förgrep sig på Tomas Persson, då skulle detta rendera gärningsmannen ”högsta straff”. Den aktuella situationen gjorde det naturligt för Creutz att uttala sig på detta sätt. Äntligen hade öppnats en möjlighet att tillfredsställa de båda högröstade smedernas anspråk, och en sådan finge inte förspillas. Det är också värt att lägga märke till att landshövdingen fann Per Tomessons övertagande av smedjan i överensstämmelse med Kungl. Maj:ts intresse från synpunkten, att arbetet där då åter skulle komma i gång. Här torde ligga en inte så liten del av förklaringen till myndigheternas, såsom vi redan sett och än ytterligare skall bevittna, märkligt undfallande hållning gentemot de tre smederna i deras strid med pappersbruket. Jäders bruk var en viktig manufaktur, därifrån försågs den svenska militärstaten med vapen. Det bör för kronan ha varit angeläget att inte smederna försattes i en situation, som inverkade störande på driften. Landshövdingens uppfattning om att smederna under inga omständigheter finge retas till ett missnöje, som kunde äventyra den hårt tillkämpade uppgörelsen, har även framkommit i hans förutnämnda reaktion inför smedernas klagomål över att inte ha utfått rättens utslag i tvisten.
Ehuru utslaget av den 3 februari 1672 tvungit Johan Rolofsson till betydande eftergifter, var hans motpart likväl missbelåten. Smederna har tydligen i grunden inte önskat någonting högre, än att allt skulle förbli vid det gamla. Sin motvilja mot förlikningen lade de i dagen på alla vis. De vägrade att av Johan Rolofsson mottaga de 600 daler, som han var pliktig att betala enligt utslaget, också ett sätt att sabotera uppgörelsen. Och vad värre var: de begav sig åter till Stockholm för att klaga på högsta ort. De hade ju tidigare förmärkt, att dylikt lönade sig, men skulle nu, när företaget upprepades, inte inhösta lika goda frukter. Johan Rolofsson var på sin vakt. Han reste själv till Stockholm för att parera stöten och klagade sedan över alla sina expenser i samband med vistelsen där, vilka smederna enligt hans mening rätteligen bort ersätta honom för. Den 12 mars daterade han i Stockholm en inlaga till konungen i saken, där han hemställde om kunglig bekräftelse på sitt innehav av pappersbruket. Han beskrev, hur verket närmade sig sin snara fullbordan, men hur samtidigt några smeder, och det var här det väsentliga, hindrade hans förehavanden, trots underskriven förlikning. Enligt skrivelsen var dock smederna inte de enda i grannskapet, som störde hans frid. Han framhöll, hur han vållades olägenheter av ett stål- och kling bruk, som rustmästaren David Kohl var i färd med att anlägga vid Garpströmmen, och ville helst se denna fabrikation förvisad till en annan ort. Papperet skulle, menade han bl. a., under torkningsproceduren ta skada av koldamm från sliphuset. Upprörande fann han det även, att för detta sliphus skulle komma att utnyttjas en av honom anlagd damm. David Kohl, känd som framstående vapendekoratör samt för sina tillverkningar av klingor och pipor till musköter och pistoler, lät emellertid senare överflytta sin verksamhet till Kvarnbacka.
Förmyndarregeringen uppdrog åt landshövding Creutz att rätta till förhållandena vid Garpströmmen med iakttagande av såväl smedernas som pappersbrukets bästa. Det blev emellertid aldrig tal om annat än att stifta fred i enlighet med det av landshövdingen biträdda utslaget. Detta visade sig ingalunda lätt. Spänningen mellan Johan Rolofsson och smederna tog sig alltmer besvärande uttryck, och den förre fick ständigt stoff till nya klagomål. Enligt honom skulle Olof Bengtsson ha brustit ut i orden, att pappersbruket skulle stå i fem år och sedan brännas upp. Vid Garpströmmen haglade otidigheter mot pappersbrukets folk, specialarbetare av främmande stam. Per Tomesson skulle, påstod Johan Rolofsson, ha hotat pappersmakaren Deiner med handgripligheter och kallat honom garp och skälm; garp, det var en nedsättande benämning på tysk eller utlänning över huvud taget, samma ord, som en gång givit Garpströmmen dess namn efter där verksamma tyska smeder. Även sades smederna ha sökt hindra framforslingen av timmer till pappersbruksbygget; deras hustrur skulle med upplyftade yxor ställt sig i hästarnas väg. Tomas Persson och andra smeder tillvitades för att de, sedan de tänt sina tobakspipor, kastat eldbranden på en på platsen befintlig spånhög, och om Gud inte varit nådig, skulle en olycka kunnat inträffa. Rådsturätten tog dock inte alltför alvarligt på dessa anklagelser. Desto större avseende fäste den vid att smederna – det var på hösten 1672 – klagade över att de inte erhållt de 600 dlr kmt, som tillkom dem enligt förlikningen. Förut hade de ju nekat att mottaga summan. Men nu hade de blivit på det klara med att det inte fanns någon återvändo från utslaget av den 3 februari och i en sådan situation blev pengarna givetvis eftertraktade. Johan Rolofssons vägran att utbetala dem bottnade i en mycket förklarlig förbittring över motpartens beteenden.
I längden kunde han dock inte komma undan sitt åtagande. Den 28 april 1673 kvitterade smederna Olof Bengtsson och Per Tomesson ut sina pengar och avstod i gengäld för sig, sina hustrur, och barn från alla anspråk på Garpströmmen, då och framledes. Därmed var fred äntligen sluten mellan pappersbrukets intressenter och de tre tredskande smederna vid Jäder.

Något skall vi även belysa vissa andra omständigheter kring pappersbrukets tillkomst. Det var genomgående av ett för Johan Rolofsson föga uppmuntrande slag. Svårt hade han haft att samsas med sina grannar, och även hans utländska personal beredde honom bekymmer. Han råkade i en häftig konflikt med sin formare Bertold Obenheer om anställningsvillkoren, och bättre blev det inte genom att han tog sig orådet före att traktera formarens hustru med käpprapp i själva rådstugutrappan – en välförtjänt handling menade Johan Rolofsson vid förhöret i saken. Obenheer, en av allt att döma råbarkad man, fick slutligen respass. Men för Johan Rolofsson betydligt värre än allt annat var en händelse, som inträffade i Amsterdam 1672. Hans principal Johan van Vleeks affärer gick över styr. Den man, vars initiativ pappersbruket hade att tacka för sin tillkomst, försvann därmed definitivt från dess horisont. Det blev för honom inte möjligt att infinna sig i Sverige för att fullfölja sina åtaganden. Van Vleeks kreditorer råkade i förlägenhet, bland dem alldeles särskilt Johan Rolofsson, som försträckt den holländske köpmannen ansenliga belopp. Av honom till Holland översända växlar återkom med protest. Detta fick i sin tur återverkningar på Johan Rolofssons förbindelser med ett handelshus i Stockholm, i det att han blev skyldig detta 1.200 rdr jämte ränta. Som fordringsägarens säkerhet lät rådhusrätten i Arboga anteckna all hans egendom.
Samma dag Johan Rolofsson på rådstugan figurerade i gäldenärens roll, det var den 17 juni 1672, företedde han ett aktstycke, på sitt sätt också en illustration till lägets allvar. Det var ett kontrakt mellan honom och en handelsman i Stockholm, Olof Gråå. Av detta framgick, att van Vleek inte längrer såg sig i stånd att vidare utnyttja sina svenska pappersbruksprivilegier, varför han åt Johan Rolofsson överlåtit rätten att driva företaget med andra intressenter. Kontraktet innebar, att Olof Gråå skulle ställas vid sidan av Johan Rolofsson såsom innehavare av halva av bruket och såsom i övrigt likaberättigad kompanjon. Den sistnämnda skulle fungera som verkets direktör. Genom ett kungligt brev den 14 december 1672 överflyttades van Vleeks privilegier på de båda nämnda intressenterna, sedan kommerskollegium i ett tillstyrkande utlåtande påpekat, att driften ”nu någorlunda börjar komma före och i gång”. Emellertid drog sig Johan Rolofsson snart nog ur spelet, och Olof Gråå blev ensam ägare till bruket. Därmed hade satts punkt för vad man skulle kunna kalla pappersbrukets holländska period. Ännu en tid kvarstod väl holländska mästare och gesäller i verksamheten, men Olof Gråå lärde upp svensk ungdom i papperstillverkningens konst och blev därigenom oberoende av den dyra holländska arbetskraften.
I likhet med sin föregångare skulle även Olof Gråå få erfara, att det var ett vanskligt företag, han gett sig in på.
År 1675 bröt kriget ut, den danska flottan tillkämpade sig sig herraväldet i Östersjön och det blev svårt att få in linnelump. Men de besvärligheterna var knappast av avgörande betydelse för driften. Långt allvarligare var, att pappersbrukets utvecklingsmöjligheter hämmades av närheten till Jäders bruk och dess anläggningar, ett på alla håll påträngande grannskap. Enligt ett påstående av Olof Gråå skulle han haft stora utgifter för att lösa ut smeder från ett område, som han var i behov av. Fortfarande var dock alldeles för trångt om utrymmet. Ägaren såg mörkt på verkets framtid, om det inte skulle lyckas honom att ytterligare öka arealen. Men vart han blickade, fann han sig stängd av marker, som tillhörde folket på Jäder och inte lät sig förvärvas så lätt. Järnsmidet dominerade helt på platsen i kraft av en mer än hundraårig tradition, och det var uppenbarligen inte berett att avstå något av sitt livsrum åt en nykomling, som allt från början betraktats som en ovälkommen inkräktare.
Svårigheterna växte Olof Gråå över huvudet – till de anförda har väl fogats andra – och snart såg han sig nödsakad att lämna alltsammans. I stadens rådstuguprotokoll den 7 augusti 1678 finns anförd en anteckning om att assessorn Klas Henrik Grönhagen för tredje gången lät uppbjuda pappersbruket vid Garpströmmen ”emot sin havande fordran hos Olof Gråå”.
Brukets fortsatta öden ligger utanför ramarna för en skildring, vilken som denna endast varit avsedd att belysa grundläggningstiden. Blott må nämnas, att papperstillverkningen vid Garpströmmen trots allt kommit för att stanna i några decennier, ehuru den av allt att döma bedrevs i en mycket liten skala. Enligt vad landshövdingen i Västmanlands län på 1750-talet uppgav till kommerskollegium, nedlades rörelsen 1715.

År 1722 köpte dåvarande faktorn vid Jäders bruk, Wilhelm Neuman, det nedlagda pappersbruket. På platsen efter det förfallna pappersbruket byggdes på 1750-talet Jäders bruks ämneshammare. Stommen var av gråsten med tjocka och starka väggar under tegeltak. Hammaren fick sina privilegier år 1756.