De första verkstäderna på Jäders holme för tråddragning och pansartillverkning drevs av inkallade tyska yrkesmän från olika platser i Westfalen, som både då och senare var ett berömt centrum för dessa tillverkningar. Efter några år utökades tråddragarnas antal med flera svenska tråddragare. Vid Gustav Vasas död 1560 var sålunda sex tråddragare i verksamhet.
Tråddragare och pansarmakare var beroende av varandra eftersom pansartråden som användes av pansarmakarna framställdes av tråddragarna. Innan tråddragerierna kommit igång kunde alltså inte någon pansartillverkning börja, om man inte hade tillgång till tråd från annat håll.
De första tråddragarna kom till Jäders holme två år efter faktoriets grundläggning, medan det dröjde ytterligare tre år innan den första pansarmakaren uppträder.
Det är inte alldeles säkert att man redan från början planerat en tillverkning av pansar i samband med inkallandet av tråddragarna – järntråd behövdes ju till så mycket annat – men när tråddrageriet väl kommit igång låg det nära till hands att även ordna för tillverkning av pansar. Pansarmakarna var avsevärt färre än tråddragarna och man kan gott säga att detta yrke aldrig nådde någon egentlig blomstring vid Arboga faktori, framförallt beroende på att ringpansar vid denna tid började komma ur bruk. Yrket drevs också en ganska kort period, de sista ringpansaren tillverkades år 1587.
Tråddragarnas yrke var däremot ett av de bäst representerade, deras tillverkningar behövdes runt om i landet, och skulle komma att vara igång ända in på 1800-talet då man fortfarande drog tråd vid Jäders bruk.

Tillverkningen av tråd under de första åren bestod av pansartråd, även kallad grann (fin) pansartråd, medelgrov tråd och grov tråd, de båda sistnämnda sorterna kallades på grund av priset för tioörestråd och markatråd. Smalare tråd värderades högre än en grövre, naturligtvis beroende på den dyrbarare framställningen. Den finare tråden måste ju dras fler gånger genom dragskivan än den grova.
På några ställen i de äldsta räkenskaperna nämnes två olika sorters järn för tråddragning i uppbörden: uträckt och oräckt tråddragarjärn, av vilket det förstnämnda förekommer i avsevärt mindre mängder. För att över huvud taget kunna bearbeta järnet till tråd, måste tråddragarna ha det i smala dimensioner, vilket de väl i många fall själva fick åstadkomma med det oräckta järn de erhöll.
En annan post i de gamla uppbörderna är värd att uppmärksammas, nämligen surmjölk. Denna vara återfinns i samtliga tråddragares och även i alla pansarmakarnas räkenskaper. Däremot saknas surmjölken alldeles i de andra yrkesmännens uppbörder. Den bör alltså kommit till användning i arbetet – för det är ju inte troligt att just tråddragarna och pansarmakarna drack surmjölk medan faktorifolket i övrigt läskade sig med ”svenneöl”. Sannolikt användes surmjölken för att få bort glödspånen från järntråden, som genomgått en glödgning med åtföljande sakta avsvalning för att återfå den mjukhet, som gått förlorad genom de många dragningarna. 1781 skriver den då bekante bergsmannen Sven Rinman om surmjölken i sitt arbete om hur järnet bearbetas: ”Surmjölk kan ock räknas ibland de vätskor som tjäna järnets betning, och som på sina ställen kan med fördel nyttjas.”
För behandlingen av tråden behövdes också fett och som ett exempel från år 1557, utlämnar fogden ”kökenfett” till tråddragarna att smörja järntråd med.

För att dra tråd på den här tiden så behövdes enligt gamla uppbörder egentligen tre redskap: tråddragarjärn/dragskiva, tråddragningstång och tråddragargördel.
Genom dragjärnets/dragskivans olika stora hål, med början i det största, drogs järntenen med hjälp av tången. Hur ”gördeln” användes låta vi ovannämnde Sven Rinman förklara med hans erfarenheter från Älvdalsallmogens tråddragning på 1700-talets slut: ”Tråddragaren är för övrigt om midjan försedd med ett starkt bälte av läder, varuti är fästad en lämpligt tandad flacktång, vars skalmar äro inneslutna uti en ring, som hakas uti bältet. Han sitter på en art av gunga eller på ett bräde, som med ena ändan leder i en märla i väggen, och är mitt på hängande på en uti taket fästad tross. När då trådtenen är med tillhjälp av hammaren och filen spetsad samt trädd igenom ett hål på den uti en stadig bänk fästade dragjärnet, fattar tråddragaren den genomträdda spetsen med tången, spänner sina fötter emot bänkens slå, skjuter sig tillbaka på gungan och drager på detta sätt trådtenen med tången, som spännes av ringen, 10 à 12 tum uti varje ryckning.”

Detta sätt att dra tråd illustreras förträffligt av bilden härunder med en tråddragare från Nürnberg år 1533. Han saknar visserligen bältet men sitter i en gunga och drar tråden stötvis genom dragjärnets olika hål.

En annan metod använder en samtida yrkesbroder i samma stad. Han låter tråden löpa kontinuerligt från en rulle till en annan och mellan rullarna är dragjärnet placerat. Endast tråd av smala dimensioner kunde dras på detta sätt.

Utöver dessa båda principer, som ju kräver mänsklig muskelkraft, så fanns det även vattendrivna tråddragerier, som redan på 1300-talets slut var i gång i Nürnberg och något senare även i Westfalen.  Det finns en beskrivning av år 1532 från Nürnberg, som visar att vattendrivna tråddragerier arbetade efter precis samma system som senare under 1700-talet, från vilken tid finnes en rik samling interiörer från dylika anläggningar. Här återges några bilder av tråddragerierna i Iserlohn på 1700-talets mitt, ritade av en känd svensk bergsman Reinhold Angerstein under hans resor i dessa trakter på 1750-talet.

En jämförelse mellan bilderna ovan visar att principen är densamma; tråden drages stötvis genom dragskivorna, antingen med muskelkraft, eller som i fallet med de vattendrivna dragerierna där dragsaxen eller tången drivs på samma sätt med lyft- eller tryckarmar, fästade vid en hjulstock, som roterar med hjälp av vattenhjul.
Att tråddrageriet på Jäders holme var vattendrivet år 1750 visar en ganska flyktig men härvidlag tillräckligt upplysande teckning som den ovan nämnde Angerstein gjorde vid ett besök på Jäders holme.

Tyvärr kommer man inte så långt man skulle vilja i frågan om hur tråddragerierna var inrättade på Jäders holme under 1500-talet. Om yrkesmännen själva vet man ju att de kom från både Nürnberg och Westfalen, och allt talar för att den överensstämmelse i tekniskt avseende, som man kan konstatera under 1700-talet även var för handen på 1500-talets mitt.
Vattenkraften utnyttjades ju av de övriga yrkena och även om inte källorna direkt tala om att tråddragarna gjorde detsamma, får man anta detta.

De tre trådsorterna, pansartråd, grov och medelgrov tråd, utökas under 1560-talet med ett flertal andra dimensioner. Man började då använda beteckningen ”klova”, exempelvis tråd i 2:dra, 3:dje eller 4:de klovan. År 1586 levererades tråd av nio olika dimensioner, första, andra o. s. v. till nionde klovan. Klova torde vara detsamma som senare kallas klinka, ett måttverktyg bestående av en avlång platta med urtagna halvcirkelformiga mått, som användes för mätning av trådtjockleken.
Under några år vid 1600-talets början tillverkas även ”grann kavletråd”, avsedd för lindning av kavlarna på värjfästen. Utom järntråd drog man också vid några tillfällen koppartråd.

Utom med tråddragning sysselsattes tråddragarna med många andra tillverkningar, en dylik utvidgning av verksamheten utanför specialuppgifterna var ju utmärkande för alla vid faktoriet anställda yrkesmän. Undantagsvis kunde en och annan av dem till och med leverera hillebarder eller spetsar. Vidare gjorde de under Erik XIV:s regering många par huggetyglar och nacktyglar till rytteriet, liksom även hundkedjor och grimskaft, tyglarna var sannolikt av kedjetyp. Av sina finare trådsorter gjorde de siktar och råttfällor. Någon gång nämnes även stekspett, eldgafflar och ”tinnar” till järnharvar. Efter sekelskiftet deltog de också i de alltmer omfattande beställningarna på skovlar, yxor, skyfflar, hackor och draggar samt spik av olika sorter.

Här kan du se vilka tråddragare som var verksamma vid Jäders holme under perioden 1553 till 1620.

---

Pansarmakarnas räkenskaper från den första tiden upptar ingen enda leverans av pansarskjortor. Mycket talar också för att man under Gustav Vasas regering inte tillverkade några hela skjortor vid Arboga faktori.
Under Erik XIV:s regering börja däremot pansarskjortorna från faktoriet att komma in i rustkammarens förråd. Som exempel kan nämnas att år 1561 levereras en pansarskjorta för att åren 1562-63 följas av 36 stycken, och åren 1564–65 kommer ytterligare 142 pansarskjortor från Arboga, av vilka dock flertalet åstadkommits genom ändringar av äldre rustningsplagg av pansar, skört, flanker och ärmar.

Under Johan III:s regering avtar pansartillverkningen allt mer. Ännu 1572 talas dock om en leverans av 47 pansarskjortor och 1579 gör Henrik pansarmakare två skjortor, 1 par handskar och två hästbarsar av pansar. År 1587 levereras den sista pansarskjortan till rustkammaren.

Ur Livrustkammarens bildmaterial ser vi här en Pansarskjorta med halv ärm samt lösa Pansarärmar.
Pansarärmen är tillverkad vid Arboga faktori.

Utöver Pansarskjortor och Pansarärmar tillverkades också, om än i mindre mängder, från 1560-talet och framåt:
– Ärmar och skört ”med avsatt”, d. v. s. försedda med ett tillsättningsstycke som skydd för könsdelarna, s. k. lass.
– Pansarskor
– Pansarhugghandskar
– Pansarbyxa
– Hästrustning av pansar s.k. pansarhästebarsar

Här kan du se vilka pansarmakare som var verksamma vid Jäders holme under perioden 1556 till 1600.