Det är två yrkesgrupper, vilkas medlemmar röna ödet att i viss grad vara okända, trots att man känner både deras namn och arten av deras verksamhet och trots att de såtillvida intar en viktig ställning inom produktionen eftersom både klingor, harnesk, stångvapen och i några fall även bösspipor passerade deras verkstäder. Det är sliparna och polerarna, vilkas insatser aldrig kunnat manifestera sig i en stämplad eller märkt tillverkning. Men efter år 1554 finner man att sliparna och polerarna intog samma ställning som övriga hantverkare på Jäders holme.
För att få en bild av vad dessa yrkesgrupper gjorde så kan man som ett exempel titta på en rustnings yta där man tydligt kan avläsa varje slag efter harneskmakarens hammare. Det var dessa ojämnheter, som skulle avlägsnas av sliparens slipstenar, varefter ytan vidare skulle behandlas av polerarens polerskivor.
Sliparnas och polerarnas del av produktionsgången var redan vid faktoriets grundläggning tillgodosedd, och i ”grundläggningsbrevet” av år 1551 säger Gustav Vasa, att polerarna var representerade i den första gruppen inkallade hantverkare.
Polerarna vid Jäders holme gjorde slutprocessen efter att sliparna hade gjort sitt arbete på harnesk, sadelplåtar, häststjärnor, klingor, stångvapen och en hel del annat och de var så uppskattade att både Johan III, hertig Karl och hertig Sigismund vid flera tillfällen skickade sina rustningar dit för att få dem uppolerade.
Huruvida det i verkligheten var två skilda verkstäder vid Jäders holme för sliparna respektive polerarna är ovisst. Troligast skedde slipning och polering under samma tak men vid olika vattendrivna maskiner.
Det antecknades i inventariet för faktoriet två sliparestänger och en stor och en liten polerstång. På varje sliparstång hade sliparen sin slipsten och på varje polerstång fanns en polerskiva (stor eller liten).
Polerskivorna var i allmänhet inrättade för ett allt finare arbete; för grovpoleringen användes en läderklädda skiva, för finare polering endast en träskiva. Som polermedel användes en blandning av pulvriserad smärgel och linolja, som ströks på polerskivan eller direkt på arbetsstycket.
Interiör från en sliparverkstad i Nürnberg år 1578.
Till vänster slipas en bösspipa, i mitten en rustningsdetalj och till höger en klinga.
En harneskpolerare i arbete i sin vattendrivna polerverkstad i Nürnberg 1568
Harneskpolering för hand i Nürnberg 1469
Källmaterialet anger att det inte alltid fanns tillräckligt med arbete för sliparna. När brist på arbetsuppgifter uppstod så fyllde en del av sliparna den lediga tiden med att själva smida gemena hillebarder, spetsuddar och olika sorters spik.