Källa:
Utvalda delar av en artikel i Fellingsbroboken 1995
Stensta Bruk i Fellingsbro socken – järnbruk under 300 år
av Ingegerd Wedendal
Tre kilometer söder om Rockhammar och 12 kilometer nordväst om Fellingsbro utmed Sverkestaån, med naturskön belägenhet, ligger Stensta, ett jord-och skogsbruk, men med ett spännande förflutet som järnbruk.
Stensta var nämligen Fellingsbro sockens första järnbruk och ett av konung Gustav Vasas tidigaste kronobruk, anlagt redan 1548. Bruket kallades vid denna tid Hammarfors efter Hammarsjön, som ligger nordväst om det vattenfall, där den första stångjärnshammaren anlades.
För att rätt förstå betydelsen av Hammarfors bruk och dess hammarsmedja, gör vi en historisk tillbakablick. Bergsbruk och järnhantering har traditioner i Sverige sedan förhistorisk tid. Under sexhundra år – till mitten av 1800-talet – var Sverige under långa perioder en av världens främsta järnproducenter. Sedan mitten av 1200-talet och fram till 1500-talet var Sverige stor exportör av smidbart järn mest i form av osmundjärn, och därefter mest i form av stångjärn.
Stensta är en länk i en långt över 2000-årig tradition av järnhantering i Bergslagen. Den äldsta fyndigheten i Sverige av en jämnframställningsplats har hittats vid den s.k. Röda Jorden nära Riddarhyttan och dateras till ca 400 f. Kr. Där framställdes järn av järnockra som utfällts i jorden. Rostad rödjord och kol lades i stensatta gropar och luft tillfördes med en enkel pust och av 10 kg rödjord fick man 4 kg smidbart järn. Tillverkningsprocessen var dock långsam.
Utvecklingen gick vidare, via större fristående ”blästerugnar” som drevs av vattenkraft eller trampning, till masugnar. Tillverkningsprocessen blev effektivare men järnet blev kolhaltigare och därmed inte smidbart. Tackjärnet hade en kolhalt på ca 4% medan smidbart järn innehöll högst ca 2%. Tackjärnet måste upphettas på nytt, färskas, för att få ned kolhalten. Det gjordes på masugnsplatsen, men järnet blev ofta av ojämn kvalitet. Därför behövdes effektivare färskningsmetoder och i början på 1500-talet började det som kom att kallas tysksmide att utvecklas.
Hammarsmedjor började att anläggas utanför själva Bergslagen där det fanns god tillgång på vattenkraft (för att med hjälp av vattenhjul driva blåsbälg och hammare) och skog (för kolning). Gustav Vasa följde noga hur tillverkningen lyckades i de tidiga hammarsmedjorna. Han insåg vikten av att förädla järnet i Sverige och därmed höja exportinkomsterna och dessutom själv inte behöva importera det förädlade järnet i första hand som vapen. Kunniga smeder saknades och därför skickades Olof Larsson på kungens uppdrag till Tyskland 1533 och därefter flera gånger för att värva skickliga yrkesmän.
1539 kom Marcus Klingensten, även kallad Marcus Hammarsmed. Han var den skickligaste av dem alla och ofta omtalad. Han var först smed, sedan byggmästare av smedjor, masugnar och sågverk och 1548 fick han konungens fullmakt att ”allestädes draga omkring i riket till konungens hammarsmedjor och öfver dem hafva en noggrann och flitig tillsyn”.
Kungen gick själv i spetsen som bruksanläggare och grundade ett dussintal kronobruk. Däribland anlades år 1544 i Nora socken Gisle hammar (senare kallat Kungshammaren) nära nuvarande Hammarby utmed Järleån. År 1545 tillkom Kvarnbacka i Linde socken. Intill låg redan Wedevågs hytta. Båda bruken kom att spela en icke obetydlig roll för Stensta.
I ett brev daterat Linköping den 5 februari 1548 vänder sig Gustav Vasa till Nils Thulesson, fogde i Åkerbo härad (Fellingsbro socken var en del av häradet) med följande uppmaning: ”Vi hava förstådt Niels Tuleson om den Ström, benämnd Hammers Fors att där än nu en Hammarsmedja skall uppbyggt blive. Så äre vi därmed väl tillfreds att så måtte beställt blive om där eljest någon god lägenhet till vara kan och samma Ström icke for långt vare belägen ifrån berget”.
Fellingsbro socken skulle därmed få den första hammarsmedjan, en kronohammare. Kungen hade behov av ytterligare en hammarsmedja för att ta hand om allt skattejärn som bergsmännen levererade och han önskade bl.a. att förädla tackjärn till stål för vapensmide.
Mäster Marcus fick uppdraget att bli byggmästare för Hammarfors kronohammare. Forsen ansågs tillhöra kronan, och de angränsande byarna Stensta och Fors hade inte tagit jorden i besittning. De hade endast sitt fädrev förbi till respektive bys gemensamma betesmark. Marken intill strömmen betraktades då också som kronans allmänning. Bygget kunde därmed börja, men innan det påbörjades fick Mäster Marcus en sträng skrivelse från kung Gustav daterad Uppsala den 6 juni 1548, där han förmanades att iakttaga sparsamhet.
Smedjan uppfördes med hjälp av olika arbetslag som avlöste varandra. En stor mängd timmermän inkallades och fyra särskilt skickliga kom från Stockholms slott. Bland dem som anställdes i september fanns ”Erik i Forss”, som sedan blev ansvarig för smedjan då tillverkningen började. En murmästare murade härdar. Dammar och vattenrännor byggdes. Stugor för smederna och några bodar timrades. Mängder av spik, hel- och halvräckling gick åt till både hammarhjul och blåshjul (drev blåsbälg). Själva hammaren, städ, hylsor, bössor och nålar m.m. som tillhör konstruktionen på en hammare smiddes av två hammarsmeder vid Gisle kronohammare. Därifrån kom också bälgtättor (luftrör mellan blåsbälg och härd), värmetänger, hand- och räcktänger, och andra redskap som användes i en hammarsmedja. Naturligtvis gick det åt stora mängder med mat till alla arbetare. En särskild kvinna, Greta kokerska, skötte mathållningen. I fogderäkenskaperna från 1548 finns att läsa vilka råvaror och hur stor mängd som användes i mathållningen varje vecka till respektive arbetslag. Som exempel kan anföras den andra arbetsveckan som började 25 juni för 14 timmermän. Då bestod mathållningen av öl, smör, bröd, kött och fläsk, torr fisk, lamm, ägg, strömming, salt och gryn. Som synes fick arbetarna en varierad kost.
Bygget av hammarsmedjan torde ha varit avslutat omkring 20 oktober 1548 och Mäster Marcus hade hörsammat kung Gustafs ord att vara måttfull: endast en hammare hade byggts. Tackjärnet som skulle användas i den nya smedjan kom från Nora och Linde bergslag. Transport av tackjärnet underlättades av den vagnsväg som anlagts 1545 och som gick mellan Noraskog och Arboga. Annars skedde transporterna sommartid på hästryggen och vintertid på slädar.
Träkolet kom från omkringliggande skogar och bönderna hade skyldighet att transportera det till bruket.
Snart kom Hammarfors att kompletteras med en stålhammare och en spiksmedja. Redskapen som behövdes till dem tillverkades i den först uppbyggda hammarsmedjan. År 1550 vet man med säkerhet att hela anläggningen stod klar och Mäster Marcus kunde känna sig nöjd med sitt verk.
Sedan Mäster Marcus avrest för nya byggnadsuppdrag var det fogden Thulesson som hade yttersta ansvaret för driften, med ”Erik i Forss” som ställföreträdare. Erik får särskilda instruktioner att ”akta på hammarsmedjan och kolningarna att de skall skickligen tillgå”. I hammarsmedjan arbetar Påvel hammarsmed, i stålhammaren Olov stålsmed och i spiksmedjan Joen spiksmed. Alla smederna hade också drängar till hjälp. De första leveranserna från Hammarfors gjordes till de kungliga slotten Gripsholm och Vadstena. De bestod av stångjärn, stål och spjällplåtar (till öppna spisar). Detta är exempel på mycket tidig stålframställning i industriell form i Sverige. Stensta anses också vara det första plåtbruket i Sverige.
År 1551 var man redo vid Hammarfors att leverera all utrustning till Arboga faktori i de nyanlagda smedjorna på Jäders holme och i Arboga. Redskap till klingsmedjan hade smidits av Joen spiksmed i Hammarfors efter instruktioner av Valentin byggmästare och klingsmedernas anvisningar. Även de andra smederna, Olof stålsmed, Engelbrekt och Tomas hammarsmeder hade tillsammans med sju drängar smidit redskap till Arboga faktori.
En plåtslagarsmedja, där harnesk tillverkades fick också sin utrustning från Hammarfors. Arbogafaktoriet utökades efter några år med nya verkstäder där tråddragare, pansarmakare och rörsmeder arbetade. Faktoriet levererade till en början enbart till hovet men kom sedan att förse de centrala vapenförråden i Stockholm med vapen. Fram till 1620-talet var Arboga faktori med tillverkning vid Jäders holme och inne i Arboga den viktigaste vapentillverkaren. Det mesta halvfabrikatet huvudsakligen i form av olika sorters plåtar, kom från Hammarfors.
År 1555 skriver kungen ett brev till Olof stålsmed och de andra smederna i Nora, Linde och ”Stenstada” med uppmaningen att ”de låte sig befinna något flitigare än vad de hittills har varit uti sitt arbete”. Det är första gången som namnet Stensta dyker upp, men Hammarforsnamnet lever dock kvar till 1570-talet. Brevet är också exempel på hur noga Gustav Vasa följde all verksamhet i riket.
Några olika uppgifter finns om tillverkningen på 1500-talet, förutom de omfattande leveranserna av inventarier till Arboga faktori.
År 1556 smiddes av 60 skeppund (11,7 ton) sk. loppejärn (enklare osmundjärn): harneskplåtar, sadelplåtar, jackeplåtar, barseplåtar, rörplåtar och spjällplåtar. Av harneskplåtar tillverkades harnesk, sadelplåtar blev sadelrör d vs pistoler och rörplåtar använde rörsmederna till bössor.
Tillverkningen bestod också av 6 sågplåtar och 2 härdplåtar samt krokar att hålla samman plåtarna med under transport till Arboga faktori. År 1557 hade tillverkningen ökat något och av tackjärn tillverkades stål. Året därpå omtalas tillverkning av stångjärn och vid den andra härden tillverkning av olika sorters plåtar liksom föregående år. En mängd andra persedlar omtalas i räkenskaperna i vikt och mängd, t ex städ, vattenhamrar, hylsor, byssor, sparrhakar, hjultappar, bälgtättor, tänger och släggor. Alla nämnda redskap var avsedda att användas i en hammarsmedja. Av den här tillverkningen levererades en ”tälgeknif” (bergstång) till ”Sölfgruvan i Linde”. Silvergruvan som omtalas var Guldsmedshyttans silvergruva där man bröt silver, dock inte med någon större framgång. Brytningen upphörde 1564. Det fanns också antecknat att städ och hamrar m.m. levererats till Frövi hammar och Rockebro hammar (d.v.s. Rockhammar) och Axbergshammar. År 1558 grundlades alltså dessa bruk. De första som omtalades idka smide vid Rockhammar var Anders Mattson ”en krones hammarsmed” och Per Hindersson även han smed vid Stensta.
När Erik XIV blev kung 1560 började han modernisera krigsmakten och härtill åtgick vapen och harnesk. Fortfarande skedde en hel del import från Tyskland men Arboga faktori producerade allt fler högklassiga vapen och rustningar. Kungen skriver 1563: ”Och efter uti Arboga göres de varaktigaste tyg med mindre omkostnad än man sådant af Tyskland kan bekomma”.
Från 1572 utbyttes namnet Hammarfors och bruket kom att i fortsättningen heta Stensta. Samma år omtalades att vid bruket fanns Mäster Lars smedja och Martins smedja, där plåt tillverkades. Stålhammaren var troligen Gert stålsmed mästare för. 1582 utbetalades lön till tre smeder och två kolare genom fogdens försorg. Årslönen till smederna betalades dels i pengar, dels i form av järn ur den egna produktionen, samt livsmedel. Lön kunde också utgå in natura i form av andra produkter. Smederna hade också drängar till hjälp och 1583 fick den bäst betalda plåtslagardrängen 275 daler, 12 lispund stångjärn, för kläde 6 alnar vadmal, 6 alnar lärft och fyra par skor i lön. Smeder, drängar, kolare och deras familjer försågs samma år med spannmål, kött, fläsk, oxar, får, gäss, höns och fisk av fogden på Guldsmedshytte gård. I framtiden kom det att finnas olika lönesystem för järnbruksarbetare och år 1649 kom en hammarsmedsordning där löner och övriga förmåner reglerades.
Produkter som tillverkades vid Stensta i början av 1580-talet var bl.a. redskapsjärn, hillebardsjärn, vapensmide, harneskplåt, takplåt och ankare.
Stensta under 1600-talet
Gustav Vasa hade 1551 utfärdat en förordning att alla malmberg i Sverige skulle lyda under Sveriges krona, och att bergsbruket skulle vara öppet och fritt, för såväl fattiga, som rika. Skatt skulle betalas av alla utövare av bergsbruk. Det blev riktlinjerna för Sveriges bergsbrukspolitik även under 16-och 1700-talet. Karl IX poängterade också att bergsbruket skulle vara fritt och öppet för alla och fortsatte faderns intresse för verksamheten. Ett nytt skattesystem infördes 1609, det s.k. tiondejärnet, d.v.s. 10% av all produktion
skulle betalas till kronan i skatt. För att stimulera bergsbruket och tillföra ny kunskap inkallades b.l.a. tyskar, valloner och fransmän med specialkunskaper inom detta område. Karl IX kungjorde också att borgarna i städerna ägde rätt att grundlägga och bruka stångjärnshammare, och under 1600-talets första del anlades mängder av hammare bl.a. i Fellingsbro socken.
Export av osmundjärn förbjöds, eftersom tackjärn betalades med dubbla priset och stångjärn med tredubbla priset. Järnvräkeri fanns vid städernas järnvågar. Här kontrollerades kvaliteten på järnet så att produkterna mottogs välvilligt i utlandet. Redan Gustav Vasa hade uppmanat bergsmännen att slå en stämpel på sina produkter, angivande ursprung. Först användes vanligen bomärke som stämpel, men senare utformades speciell stämpel vid varje bruk.
Konung Gustav II Adolf, som tillträtt 1611, införde en ny organisation för bruksskötseln. Staten arrenderade ut ett visst bruk eller bruksområde till en eller flera privatpersoner, mot att bruket sköttes, och att en årlig arrendesumma betalades till kronan.
Under Karl IX:s regeringstid (1604-1611) omtalas Stensta som Sveriges största ankarsmedja. Man smidde ankaren upp till 4 skeppund d v s 600 kgs vikt. 1605 till 1619 skedde leveranser till Stockholms Skeppsgård där fartyg byggdes för kronans räkning (bl.a. regalskeppet ”Wasa” 1627). 1619 omtalas leverans av 26 ankare med en gemensam vikt av 51 skeppund (ca 7.650 kg). Samma år levereras för övrigt harneskplåtar, rörplåtar, spikjärn och hillebardsjärn. 1617 meddelas att allt som framställdes vid Stensta hammare skulle bönderna i Fellingsbro forsla till Arboga, för vidare skeppning till Stockholm. Arboga var utförselhamn för hela Linde och Nora Bergslag. Fortfarande kan man beskåda den gamla järnvågen i Arboga gamla hamn.
1621 utarrenderades Stensta tillsammans med alla kronans övriga bruk, gruvor, hyttor och gårdar i Nora och Lindes bergslager, samt Fellingsbro, Ervalla och Näsby socknar. Arrendatorerna var bergsfogden Christopher Andersson och faktorn vid Kvarnbacka kronobruk Anders Bengtsson och arrendet skulle löpa på 5 år. Arrendetiden avbröts dock på grund av misskötsel från Anderssons sida och 1623 övertogs kontraktet av vallonen Hubert de Besche. Han och hans bror Willem hade kommit till Sverige för att här representera sin berömde landsman Louis de Geer, som i sin tur blivit intresserad av Nora och Linde bergslag via sin svåger och kompanjon i Amsterdam Steven Gerards som kallade denna bergslag för ”blomman bland alla Sveriges berg”. Då väcktes intresset hos den store finansmannen och han ställde sig ekonomiskt bakom bröderna de Besche.
1627 övertog de Geer själv arrendet tillsammans med Willem de Besche. Samma år arrenderade han bl a Löfsta bruk i Uppland, vilket han senare förvärvade. De Geer hade vid denna tid kommit till Sverige och blivit Svensk medborgare. De båda männen hade finansiella intressen över stora områden i Sverige, och arrenderade därför i sin tur ut till Christopher Geijer, Andry (Anders) Dress och Johan Schaeij. Alla tre hade
kommit till Sverige på Gustav II Adolfs initiativ för att införa kunskaper till stångjärnsmidet. Anders Dress hade varit i de Geers och de Besches tjänst och visat sig mycket skicklig. Han lyckades manövrera ut de båda från förstahandskontraktet och själv överta det 1631. Förutom Stensta ingick de tidigare nämnda områdena från 1621 års kontrakt. Arrendet skulle betalas i form av manufaktursmide motsvarande ett värde av 16.905 daler silvermynt och bestå av harneskplåtar, rörplåtar, stål, stångjärn och granater.
Övrigt smide sålde Dress for egen räkning. Inkomst av arrendet bestod av tiondejärn av bergsmännen och spannmål från kronogårdarna.
Anders Dress är känd i Sveriges krigshistoria som storleverantör av krigsmaterial, speciellt av lod (kanonkulor) under trettioåriga kriget. Från Stensta och övriga arrendebruk levererade han bl.a. harneskplåtar, rörplåtar till musköter, stål, granater och olika sorters kanonkulor. Leveranserna
skedde dels till Arboga faktori, och dels till de senare anlagda vapenfaktorierna i Örebro, Norrtälje, Jönköping och Söderhamn. Sedan vidare till arkliet (kungens krigs- och vapenkammare) i Stockholm, för att därefter användas i 30-åriga kriget. Från 1631 finns exempel på en storleverans från Dress, som bestod av 30.319 kanonkulor eller 10 gånger mer än vad Louis de Geer samtidigt levererade.
Arrendekontraktet på kronans bruk, hyttor och gårdar förnyades flera gånger med tre år i taget ända fram till Anders Dress död 1651. Om Dress dog före kontraktstidens utgång skulle hans svåger Johan Schaij eller hans bror Pierre (Petter) Dress överta kontraktet. Detta blev emellertid inte aktuellt. I början av arrendetiden bodde Anders Dress på Gyttorps kronogård, men 1632 köpte han for 150 fat osmundjärn det s.k. fogdetorpet, som senare blev Hammarby Bruk vid Järleån. Det gick sedan i arv till flera
efterföljande generationer. Dress bodde aldrig på Stensta. Det dröjer ända fram till slutet av 1700-talet innan en bruksägare bor på Stensta Bruk.
År 1638 fick Dress kungliga privilegier på att bygga en stångjärnshammare vid det närbelägna Rockhammar. Samma år startade också Jacob Loof, som var gift med Dress’ syster Margareta, hammarsmide där. Den andra svågern, Johan Schaij, var hammarägare vid Rockhammar sedan 1635. Rockhammar kom sedan att ägas av Dressättlingar ända fram till Geijerstams dagar. 1651 dog Anders Dress och vem som övertog kronoarrendet och Stensta är oklart, men 1663 övertog Jacob Leijel arrendekontraktet på Stensta kronohammare. Jacob Leijel var ursprungligen skotte och gift med en dotter till Anders Dress, och blev genom giftermålet så småningom ensamägare till Rockhammar.
1671 upphävde utan vidare Kungl. Maj:t. pågående arrendekontrakt för Leijel av Stensta Bruk. Karl XI utfärdade i stället privilegier för rustmästaren David Casparsson Kohl och översten Arendt, att arrendera Stensta och Kvarnbacka på 12 år. David Kohl, var liksom sin fader en skicklig ståletsare. Genom sin duglighet att tillverka klingor utnämndes han till rustmästare vid den kungliga vapenkammaren på Stockholms slott. Ett exempel på hans skicklighet finns att beskåda på Livrustkammaren. Kohl utförde 1684 en presentbardisan till den lille kronprinsen Karl (Karl XII).
Genom att i ett brev 1671 försäkra kung Karl XI att han innehade ”en säker utexprementerad vetenskap varigenom man kunde i konungariket lätt, snart och i stor abduance (mängd) framställa ett till alla instrument tjänligt och perfekt stål”, fick Kohl och Arendt arrendera de båda kronobruken. De inrättade plåt-, stål- och klingmakeri. Vapen och harnesksmederna ställde stora krav på stålet som användes och fortfarande importerades en del från Tyskland. Om all tillverkning av kvalitetsstål kunde ske inom landet var det självklart en stor fördel. Jacob Leijel blev naturligtvis bestört över att förlora kontraktet på Stensta Han förde då helt sonika bort alla sina plåtsmeder både mästare, gesäller och drängar från Stensta till Rockhammar. Bruket var således tomt på arbetare då Kohl övertog Stensta. Kohl ansåg att smederna ”av ålder hört Stensta till och sig där kontinuerligen barn efter barn, uppehållit sedan Carl IX:s tid, som först låtit inkalla dem i landet”. Kohls påstående grundade sig på smedernas ”hörde tal”. De kallade sig själva ”Cronenes betjänte”. Leijell å sin sida uppvisade ett kontrakt av hans svärfader Anders Dress angående plåtsmidet vid Stensta Bruk. I kontraktet fanns ”icke det ringaste tal om några Cronenes egna sig förbehållna plåtsmeder var sig tillfinnandes”. Båda inkallades till förhör inför Bergkollegium, och där ansågs att ingens åsikt borde gälla ”och det så mycket mindre, som samma plåtsmeder för sedan vore med döden afgångne och uti detta Eders Kongl. Maj:ts Konungarike vårt kära fädernesland inga lifegne hantverkare eller betjänte praktiseras utan står alla sådana fritt efter därom välförfattade lag och ordningar hvart år se sig om efter annan husbonde, når den lagstadde tiden är ute”. Bergskollegium fick Leijell att gå med på att upplåta hälften av sina plåtsmeder till Stensta med ett förbehåll. Om de ej hade tillräckligt med arbete vid Stensta skulle Rockhammar ha företrädesrätt till dem. Allt med smedernas goda vilja. Grannbruken Stensta och Rockhammar kom att framåt i tiden ha åtskilliga tvister sinsemellan, företrädesvis angående kolleveranser till bruken.
År 1675 fick David Kohl och överste von Arendten (adlad 1675) en medarrendator, Hans Kohlmeter, rådman och bruksägare på Kolsva. En medfinansiär behövdes. Ståltillverkningen som Kohl hade beskrivit för kungen blev inte av så hög kvalitet som utlovat. Kohl själv gav förklaring att lämplig skog för framställning av kol för att användas till stålbränningen saknades. Kohls värjor var dock periodvis bättre än de som tillverkades på Wira bruk i Uppland, som 1636 övertagit klingtillverkningen från Arboga faktori. Av 3000 Wiraklingor kasserades 300 = 10%. Av Kohls tillverkning av 10.000 kasserades också 300, men det blev bara 3%. Ägaren till Wira bruk, Lars Flemming, klagade över att proven gjorts för hårda. Vid slutet på 1670-talet började Kohl missbruka sina privilegier. ”I stället för stål smiddes stångjärn och istället för klingor smiddes hästskor, yxor, spik och annat slikt”. Vid Stensta smiddes ”spjäll och panneplátar”. Thomas Cupp som ledde smidet vid Stensta fick för egen del arrendera bruket från 1680. Cupp återinförde då harnesksmidet. Kohls kompanjoner hade med tiden tröttnat på allt samarbete och anmälde sitt missnöje med Kohls skötsel av bruken till Bergskollegium. Karl XI hade också uppmärksammat de uteblivna leveranserna av klingor och det hela slutade med att Kohl förlorade arrendekontraktet på de båda kronobruken i januari 1684. Både Stensta och Kvarnbacka hade ryckts upp under Kohls tid och stora investeringar hade gjorts och därför upplevde han det som djupt orättvist att bli fråntagen arrenderätten. Emellertid togs missbruket av privilegierna upp i Bergskollegium flera år efter Kohls död, som inträffat 1685. Det resulterade i att Kohl och Kohlmeters arvingar fick böta för olovligt smide. Ett exempel på hur noga kronan kontrollerade alla smidesrättigheter. I april 1684 bjöd bergmästaren ut Stensta för nytt arrende. Cupp fick då förnyat förtroende. Det ansågs inte vara hans fel att privilegierna inte hade följts.
I hammarskattslängden för 1683 finns antecknat att Stensta kronobruk hade två hamrar och två manufakturhärdar. Av osmundjärn, som köptes från Nora, smiddes plåtar, med hjälp av köpekol. Ingen egen skog fanns utan kol måste köpas. Tillverkningen bestod av 300 skeppund (=45 ton) per år och skatten var 3 skeppund (450 kg). Osmundjärnet som omtalas tillverkades dels av spilljärn som erhölls vid tackjärnsblåsningen och dels av vaskad masugnsslagg s k stampjärn och skall inte förväxlas med det medeltida osmundjärnet. Osmundjärnstillverkning fortsatte även under 1700-talet p.g.a. efterfrågan bl.a. från Stensta och Rockhammar, som båda var stora plåttillverkare.
I slutet av 1684 förlorade dock Cupp sitt kontrakt på Stensta. En ny arrendator, Hans Preus, senare adlad Ehrenpreus, övertog både Stensta och Kvarnbacka på arrende.
Karta daterad 1714 över Stensta Kronobruk.
Stensta kom sedan att upphöra som kronobruk år 1742 då det försåldes till privata ägare på en offentlig auktion i Gamla Stan vid Stockholm.
När smidet upphörde någon gång före 1864 fanns det en hammare och en härd där det tillverkades stångjärnssmide och manufakturer. Över 300 år som järnbruk var till ända och en ny tid som enbart jord- och skogsegendom tog vid.